Han.
Jag vet inte vad som hände. Hans leende fick mig att ramla redan vid första stund. Sedan föll jag bara, snabbt och med fart.
Har du någonsin träffat en person som visat sig vara allt du letat efter? Någon som accepterar dig precis som du är, uppmuntrar dig till att bli den bästa versionen av sig själv men samtidigt gillat dig för vad du verkligen är.
Han som behandlar dig som en prinsessa, ger dig respekt och den tid du förtjänar. Hans som får dig att le som ingen annan. Ingen.
Har du saknat någon så det gör ont? Redan från första sekund du lämnat hans sida, så känns det, värker.
Livet är inte riktigt i färg utan honom.
Har du någonsin älskat en peron så det gör ont?
Har du någonsin varit beroende av den andras persons beröring och hans leende?
Det vackrste, det finaste.
Jag har träffat världens finaste kille. För mig, för mig är han verkligen perfekt!
En tillbaka blick
Att läsa igenom texter från några månader sedan är omskakande. Även om det mestadels gör mig lycklig, att jag tagit mig dit jag är idag får jag en obehaglig känsla av vart jag varit. Men jag har också lärt mig att valen, att hela tiden ta steg mot personen du vill vara fungerar. Bit för bit, steg för steg, hur små de än verkar tar du dig framåt. En dag står du kanske där, tittar tillbaka och inser vilken utveckling du haft och vilken styrka du har fått från det idag.
Writestyle
Okay, so this is it. This is going to be my new blog where I write about my life. Maybe about my day, about my goals about what's in my head, some posts will be long and some short. It's a really good way to become better on writing in English.
So that's what I'm supposed to do, just write.
And if someone would ask me what I feel about my life and everything that have a part in it right now, would it sound something like this. I'm actually in a different place then I thought I would be if you asked me one year ago, but honestly, it's good the way it turned out. Things never become in the way you plan them to, but I guess that is the charm with life. It's good with dreams, goals and plans, it takes you somewhere but I believe you have to be open-minded too, along the way a lot of doors will open. You will have a lot of possibilities you never thought you would have. I don't know if I believe in destiny, but in some way do I believe there is a certain way for us all, maybe ways. Sometimes have the chance been a little too good and put you in a way that you never thought was right but turned out to be more than good.
Att tappa fotfästet
Vad gör man när allt inte är lika klart längre? När du inte längre vet vad du vill? Vad du ska prioritera?
När man någonstans längs vägen tappade bort sig själv, det man trodde på.
Saker behöver kanske inte vara glasklart endå? Man behöver kanske inte veta. Saker kluras ut längs vägen.
Det är väl det som är charmen, att inte veta. Att låta svaren komma av sig själv, längs vägen.
Ibland tappar man bort sig, och siktet på målet. Det ska istället bli kul att se vart jag slutar upp någonstans. Vem jag är om 10 år.
Saker blir aldrig som man tänkt sig, så varför tänka?
Hon är jag
Om jag uppriktigt ska prata från hjärtat. Om jag verkligen ska känna efter hur jag mår. Då kan jag faktiskt säga att jag mår så otroligt bra, i mig själv, i min plats i livet.
Jag klarar av att spendera tid med mig själv och verkligen uppskatta egentid, mer och mer. Jag mår bra, jag är en självständig, powergirl med stora tankar om framtiden. En tjej som vågar drömma, en tjej med stora visoner, en tjej med tro. Hon är stark, hon har stor respekt för sig själv och låter ingen stampa henne på tårna. Hon inspirerar och peppar människor omkring henne. Hon finns där och lyssnar på de hon bryr sig. Hon är omtänksam.
Framförallt så ger hon kärlek, hon sprider leende och värme. Hon är känslosam och vågar känna och vågar uppskatta. Hon vågar älska med risk för att bli sårad, men hon reser sig igen och älskar på nytt.
Den här tjejen är en toppen tjej, hon är en underbar människa som förtjänar det bästa. Någon som ser henne och behandlar henne för den hon är. De som inte gör det, anstänger hon sig inte för.
Hon är hellre lyckligt singel än tillsammans med någon som inte känns rätt.
Den här tjejen, det är jag!
Lite snurr som vanligt
Nu sitter jag här igen. Jag dras alltid hit när det är saker som snurrar. Saker som tar över min hjärna.
Idag är en sådan dag. En utav sakerna är simpel. Jag är trött på att vara ensam. Jag vill ha någon som ser på mig och tycker jag är den finaste i världen. Någon som älskar alla mina olika sidor. Någon som håller armarna omkring mig så fort han får chansen. Någon som vill träffa mig och uppskattar mig. Någon jag kan somna brevid och höra ens andedräkt. Någon jag kan ge massor med kärlek till och någon som vill ge massor med kärlek tillbaka.
Just idag, just ikväll är jag trött på att vara ensam.
Egentligen trivs jag bra som singel, men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag behöver mänsklig kontakt. Jag behöver kramar, närhet och kontakt. Jag behöver kroppsvärme.
Jag saknar dig. Det var du som räddade mig så många gånger. Jag fick se din fina sida tillslut. Om jag ska vara ärlig. Du var speciell! Nej, du är speciell.
En blandning utav livsglädje och adjön
Återigen sitter jag här, jag måste skriva av mig. Jag har massor med tankar som snurrar i mitt hvuvud, tankar utav olika slag. När man får ner de i skrift blir saker alltid lättare, de blir tyydligare och jag kan släppa det mer.
Jag är så fruktansvärt glad, jag är lycklig! Haha, jag känner mig alltid som en hippie av något slag när jag säger det, men det är sant, livet är så otroligt fint. Det finns människor omkring mig som får mig att le konstant, människor som finns där för mig och människor som inspireras utav mig. Människor som gör mig till en bättre person och drar ut det bästa ur mig. Människor jag helt uppriktigt kan säga betyder allt och lite till för mig.
För att se livet postitivt tror jag man måste fokusera på fördelarna och allt som är och bra istället för allt negativt. Ingen är alltid på topp, det finns saker som drar ner mig. Det finns problem som tar massor med tankekraft från mig.
Hur släpper man egentligen en människa du har växt med? En människa som betytt otorligt mycket för dig? Vi har växt ifrån varandra och jag vill ha människor omkring mig som kämpar för mig. Människor som tror på mig, människor som ger mig energi, vilket du inte gör. Jag har stor respekt för mig själv och låter aldrig mig själv bli trampad på.Men behöver jag ens säga att det känns? Att det känns i mitt lilla hjärta. Men från och med nu ska jag inte lägga energin på dig längre. Den ska vara på människor som förtjänar den, på saker jag älskar. På saker som gör mig till en bättre peron, på mina drömmar och mål.
I framtiden ska min energi väljas med omsorg för mig själv.
en saknad
Jag gillar att du är så lik mig, att du har samma synsätt, du har samma driv och passion. Att du är kärleksfull och omtänksam. Att du alltid ger allt. Jag ser upp till dig, för att du orkar, för att du är en bild av vad jag kan bli om man bara kämpar. Jag tror på dig, jag hoppas på dig. Om du är lika stark som mig fixar du det. Jag hoppas på det bästa för dig, men jag kommer sakna dig, det kommer jag.
Snurr
Och så var jag ju här igen. Idag lite snurrigare. Med lite blandade känslor. Jag vill inte falla för något grupptryck och jag vill stå upp för mig själv. Men är det här vad jag vill? Jag dras åt båda håll men jag vet inte. Ena sidan kan vara kul men det kan komma så mycket ksit med den. Är det värt det då? Jag kan ju vänta, det finns flera andra som gör det.
Bland annat du och du. Jag skulle behöva er nu, era åsiker, er syn. En annan vinkel, hur ni känner. Hur ni skulle ha gjort. Jag ser upp till er, that's way.
Men tills vidare är det bara att stanna och vara stark antar jag, allt har sin tid. Även det här. Om jag vill skapa mina egna vägar är det här ett bra sätt. Inte dras in med alla andra utan hålla sig på sin egen väg. Vägen som leder till toppen!
en start
Jag kanske borde börja med det här igen, att skriva. Jag behöver nog det. Bara skriva av mig allt. Bara få utrycka mig i text. Det ska jag pröva, det ska nog gå bra
Love
Jag har strävat framåt massvis med gånger. Efter allt de där alla letar efter, allt de där alla vill ha. Men när jag tillslut stannar upp och kollar mig omkring ser jag dig. Dig som har funnits där under dessa år. Du som varit en utav mina bästa vänner, du som jag såg som min bror. Jag har alltit sett på dig på andra sätt trots att jag alltid vetat att du är bra. Men har det tagit såhär lång tid innan jag insett att du är allt det jag letade efter? Att jag har haft allt det jag vill ha?
Kan de vara så att man blir kär i sin bästavän trots allt?
Och den största frågan av de alla, känner du något för mig?
Håller huvudet högt och kämpar vidare
Jag har så mycket tankar snurrandes och igång i mitt huvud.
Jag är så glad över alla människor jag har i mitt liv. Det finns verkligen underbara människor som är fina rätt igenom och som jag är otorligt tacksam över att de faktiskt vill finnas i mitt liv. Jag är även nöjd med mig själv, nöjd över att vara just jag. Att jag vågar stå upp för mig själv, vågar välja mina egna vägar och vågar tro på mina drömmar. Att jag vågar helt enkelt.
Men just idag. Just nu. Orkar jag inte vara stark längre. Jag vill vara liten, kunna krypa upp i någons famn och inte behöva bry mig om någonting. Ha en person som accepterar alla mina sidor och någon jag kan kalla min. Men jag gör som jag brukar istället, håller huvudet högt och kämpar vidare. Frågan är bara hur länge man orkar. Länge nog intalar jag mig själv. De måste de.
Tillsvidare är håkan min räddare. Vad skulle jag göra utan din musik?
Dags tankar
I normala fall skull jag vara sönder stressad nu. För det är mitt problem, jag ser saker som stora istället för små och stressar upp mig själv över saker även fast jag inte borde. Då blir det värre.
Trots att jag har mycket saker och projekt igång tar jag det lungt, för allting kommer ordna sig tillslut. Det gör det ju faktiskt alltid. Många projkt omkring mig är roliga, otroligt roliga faktiskt.
Så nu kör vi Sofia, på mitt sätt som bara jag kan.
Ångest
Det var rätt länge sedan jag var inne här nu, okej bara några dagar sedan men känslan är att det är längesedan.
Jag har nästan lyckats mota bort min ångest helt nu, för ja det var vad jag hade, ångest. Det är problemet med att vara en ambitiös perfektionist. Man tar på sig för mycket och vill prestera bra i allt. Ibland klarar man inte mer.
Jag får inte glömma bort mig själv i det hela och lyssna på mina signaler. För det var det jag inte gjorde förra gången, tror jag.
Datorfri
Jag kan inte minnas när jag hade en datorfri dag sist. Det händer verkligen inte ofta. Just därför tänker jag ta en paus från datorn idag och kanske till och med imorgon. Det var länge sedan!