Det var rätt länge sedan jag var inne här nu, okej bara några dagar sedan men känslan är att det är längesedan.

Jag har nästan lyckats mota bort min ångest helt nu, för ja det var vad jag hade, ångest. Det är problemet med att vara en ambitiös perfektionist. Man tar på sig för mycket och vill prestera bra i allt. Ibland klarar man inte mer.
Jag får inte glömma bort mig själv i det hela och lyssna på mina signaler. För det var det jag inte gjorde förra gången, tror jag.

Att alltid ha viljan försöka prestera bra jämt och ständigt. Att alltid vara på topp. Är det en gåva eller en dålig egenskap?  För just för tillfället vet jag faktiskt inte det.

Frågan är om jag tar på mig för mycket än vad jag klarar. Jag har aldrig trott det utan ansett att jag är en tjej som klarar det mesta, som orkar och fixar saker.  En ambitös perfektonist. Frågan kommer upp i mitt huvud nu när jag ska ha lov och inte riktigt kan hitta min motivation. Mitt gamla jag med drömmar mål som jag trott på till 100. Vilket jag fortfarande gör, men den där kämpkraften och motivationen, den finns inte.

Det här lovet ska jag försöka hitta mig själv igen, det måste jag!

Vi människor är konstiga. I alla fall väldigt många utav oss.

Hela tiden försöker vi passa in. Vi bryr oss om vad andra tycker. Nästan alltid ställer vi frågorna, vad kommer folk tycka om jag gör så, vad kommer de säga om den där eller vad tycker de om jag umgås med henne. Det kan gälla kläder, kompisar, åsiker ja allt egentligen. Hela tiden försöker vi smälta in. Både omedvetet och medvetet. Vi bryr oss alltid om vad andra tycker och tänker. Men egentligen borde vi bry oss om oss själva istället. Vad vi tycker. Vad vi vill. Ingenting annat. För den viktigaste personen i varje persons liv är faktiskt sig själv. Det må låta ego, men det är så det är. För det är då du verkligen vågar vara dig själv du kommer må riktigt bra. Du kommer gilla ditt liv. Och det är inte förrens då du verkligen kommer kunna ge allt till dina nära och kära. Verkligen älska de på riktigt.

Så snälla, följ mitt råd. Gilla dig själv, lyssna på vad du tycker och tänker, bry dig inte om vad andra säger och kör ditt race. Du är unik och speciell. Ingen kommer någonsin kunna vara som du.

Det är inte förrens efter jag insett det här jag kan säga att jag älskar att jag är just jag. Att jag gillar mitt liv. Jag försöker att köra på vad jag tycker och tänker och inte alla andra. Att verkligen försöka vara unik. För det är ju faktiskt då folk minns en. Då man verkligen är speciell.

Ibland undrar jag varför vi inte uppskattar livet mera. Vi vet ju faktiskt inte hur länge någonting kommer vara. Vi vet inte hur länge vi kommer leva. Hur länge vi kommer kunna spendera tid med våra nära och kära och allt annat vi räknar med här i livet.

Istället går vi runt och är sura, irriterade och bryr oss om småsaker. Till vilken nytta egentligen? Varför låta en glömd nyckel, en sur busschafför eller en dålig hårdag förstöra ens humör.

Sanningen är den att vi verkligen borde ta vara på livet. Varenda sekund, varenda minut, ja varenda dag. Vi borde uppskatta det vi har och se allting från den ljusa sidan istället för att se problem i allting.

Lev, var glad och glöm aldrig och uppskatta det du har, lite kvällsord från mig! ♥

Jag är på skrivarmood så jag fortsätter väll skriva lite till.

Jag kan väll börja med att snacka om det som tar upp min största delen utav mina tankar för stunden. Och det är det faktum att jag ska börja 9:an imorgon. Hela 9:onde klass. Det är sjukt att jag för 2 år sedan satte jag min första fot på skolan jag går på nu. Jag skulle början 7:an. Ja sjuan, vilken plutt jag var haha. Jag tror det är först nu jag verkligen inser hur mycket jag har mognat på de här två åren. Jag är verkligen en helt annan tjej nu, men endå samma om ni förstår. De är så mycket saker som har kommit och gått. Både bra och dåliga. En del misstag, en del snedspår men också många bra stunder. Men det är också alla de här saker som har gjort mig till den jag är idag. Alla de goda stunderna har blivit bra minnen och alla misstag har jag lärt mig något utav.

Med det sagt kan jag säga att jag är nöjd över mig och mitt liv. Och jag är glad att just jag är jag. Vilket jag troligtvis inte hade kunnat sagt för två år sedan. Och framförallt faktumet att jag klarar av att skriva det här.

"Learn from yesterday, live for today and hope for tomorrow"
Är ord jag tycker passar bra in på hur man ska se livet.

Livet är inte felfritt det kommer dyka upp problem. Saker du kommer ångra dig över. Du kommer ha jobbiga tider, det viktigaste är bara att du lär dig något utav det i slutändan.

Lev i nuet och uppskatta allt och alla du har omkring dig. Jag har lärt mig att man ska ta vara på allting man har, vem vet hur länge det kommer vara?

Se posetivt på framtiden. Du kan göra allting du vill bara du tror på dig själv. Och om du nu inte skulle klara det, då har du ju i alla fall försökt och kommer aldrig behöva tänka "tänk om jag hade försökt bli..."

Vad gör man när man inte har någonting vettigt att skriva som passar in på en fotoblogg, inga bra idéer och inga nya bilder att visa. Men samtidigt vill uppdatera 2-3 gånger per dag och prestera bra inlägg. Ja, den frågan har jag stallt mig själv några gånger idag. För när man inte kan prestera så bra man kan, när man inte alltid kan göra sitt bästa, ja då kommer prestationsångesten krypande. Vilket gör att man presterar ännu sämre för att man känner att man måste skriva bra inlägg. Sanningen är den att ibland kommer andra saker ivägen, tid och insprations brist är två bra exempel. Saker som egentligen är onödiga och bara drar ner en till botten. Men hur gör man då? Ska man lägga upp en massa halvdanna inlägg man inte är nöjd över där man bara ursäktar sig över dålig uppdatering hela tiden. Eller ska man inte uppdatera alls. För jag har insett att man i båda fallen kommer prestationsångesten.

Ibland hatar jag mig själv att jag alltid vill göra mitt bästa, att jag alltid ska vara på topp, för när det inte räcker till då kommer prestationsångesten. Som drar ner än längre ner en vad man redan var.

Något jag verkligen älskar är människor som vågar drömma. Vågar tro att de kommer klara av det. Oavsett vad det gäller egentligen. Det kan vara en liten grej, en stor sak, något viktigt eller oviktigt. Bara faktumet att man verkligen vill någonting här i livet.

Drömmar är någonting som vi borde ta vara på bättre. Inte bara skaka iväg och tänka att de är omöjliga, svåra eller något som aldrig kommer bli uppfyllt. Utan vi måste börja tro, vi måste börja kämpa och göra det vi verkligen vill. Om vi går in med inställningen att vi inte kommer klara det, ja då kommer vi självklart inte göra det heller. Men om vi istället kämpar, vågar tro att vi kan det och vågar ge gärnet. Ja då är det möjligt. Jag tror mycket handlar om att vara envis och vägra ge sig. Att vägra ge upp. För vägrar man ge upp, ja då kommer man klara det förr eller senare.

Enligt mig är det alldeles för få som strävar efter sina drömmar och tror på sig själva idag. Vilket är väldigt tråkigt. Mycket av det tror jag hänger på att vi hela tiden försöker passa in i mängden och bryr oss om vad alla andra kommer tycka eller tro, både medvetet och omedvetet. Vilket vi borde strunta helt i. Du är du. Alltså speciell och unik och detsamma dina tankar, viljor och åsikter. Vilket kan vara något man borde påminna sig själv om ibland.

Drömmar är fina och något vi borde ta vara på mer. För det är faktiskt modigt att försöka nå sina drömmar.

Okej, dina drömmar kanske kommer förändras genom åren. Men vad spelar det för roll? Sålänge du strävar efter det du verkligen vill här i livet så har det ingen betydelse alls. Du kanske stöter på folk som inte tror att du kommer klara av det, men det där får du ta som tändvätska och istället tänka. Nu jävlar ska jag visa att jag visst kan klara av det.

Så ut med er nu och våga drömma, våga kämpa och våga tro på det ni verkligen vill! ♥