Att läsa igenom texter från några månader sedan är omskakande. Även om det mestadels gör mig lycklig, att jag tagit mig dit jag är idag får jag en obehaglig känsla av vart jag varit. Men jag har också lärt mig att valen, att hela tiden ta steg mot personen du vill vara fungerar. Bit för bit, steg för steg, hur små de än verkar tar du dig framåt. En dag står du kanske där, tittar tillbaka och inser vilken utveckling du haft och vilken styrka du har fått från det idag.

Okay, so this is it. This is going to be my new blog where I write about my life. Maybe about my day, about my goals about what's in my head, some posts will be long and some short. It's a really good way to become better on writing in English.

 

So that's what I'm supposed to do, just write.

 

And if someone would ask me what I feel about my life and everything that have a part in it right now, would it sound something like this. I'm actually in a different place then I thought I would be if you asked me one year ago, but honestly, it's good the way it turned out. Things never become in the way you plan them to, but I guess that is the charm with life. It's good with dreams, goals and plans, it takes you somewhere but I believe you have to be open-minded too, along the way a lot of doors will open. You will have a lot of possibilities you never thought you would have. I don't know if I believe in destiny, but in some way do I believe there is a certain way for us all, maybe ways. Sometimes have the chance been a little too good and put you in a way that you never thought was right but turned out to be more than good.

Återigen sitter jag här, jag måste skriva av mig. Jag har massor med tankar som snurrar i mitt hvuvud, tankar utav olika slag. När man får ner de i skrift blir saker alltid lättare, de blir tyydligare och jag kan släppa det mer.

Jag är så fruktansvärt glad, jag är lycklig! Haha, jag känner mig alltid som en hippie av något slag när jag säger det, men det är sant, livet är så otroligt fint. Det finns människor omkring mig som får mig att le konstant, människor som finns där för mig och människor som inspireras utav mig. Människor som gör mig till en bättre person och drar ut det bästa ur mig. Människor jag helt uppriktigt kan säga betyder allt och lite till för mig.

För att se livet postitivt tror jag man måste fokusera på fördelarna och allt som är och bra istället för allt negativt. Ingen är alltid på topp, det finns saker som drar ner mig. Det finns problem som tar massor med tankekraft från mig.

Hur släpper man egentligen en människa du har växt med? En människa som betytt otorligt mycket för dig? Vi har växt ifrån varandra och jag vill ha människor omkring mig som kämpar för mig. Människor som tror på mig, människor som ger mig energi, vilket du inte gör. Jag har stor respekt för mig själv och låter aldrig mig själv bli trampad på.Men behöver jag ens säga att det känns? Att det känns i mitt lilla hjärta. Men från och med nu ska jag inte lägga energin på dig längre. Den ska vara på människor som förtjänar den, på saker jag älskar. På saker som gör mig till en bättre peron, på mina drömmar och mål.

I framtiden ska min energi väljas med omsorg för mig själv.

Jag gillar att du är så lik mig, att du har samma synsätt, du har samma driv och passion. Att du är kärleksfull och omtänksam. Att du alltid ger allt. Jag ser upp till dig, för att du orkar, för att du är en bild av vad jag kan bli om man bara kämpar. Jag tror på dig, jag hoppas på dig. Om du är lika stark som mig fixar du det. Jag hoppas på det bästa för dig, men jag kommer sakna dig, det kommer jag.

Och så var jag ju här igen. Idag lite snurrigare. Med lite blandade känslor. Jag vill inte falla för något grupptryck och jag vill stå upp för mig själv. Men är det här vad jag vill? Jag dras åt båda håll men jag vet inte. Ena sidan kan vara kul men det kan komma så mycket ksit med den. Är det värt det då? Jag kan ju vänta, det finns flera andra som gör det.

Bland annat du och du. Jag skulle behöva er nu, era åsiker, er syn. En annan vinkel, hur ni känner. Hur ni skulle ha gjort. Jag ser upp till er, that's way.

Men tills vidare är det bara att stanna och vara stark antar jag, allt har sin tid. Även det här. Om jag vill skapa mina egna vägar är det här ett bra sätt. Inte dras in med alla andra utan hålla sig på sin egen väg. Vägen som leder till toppen!

Jag kanske borde börja med det här igen, att skriva. Jag behöver nog det. Bara skriva av mig allt. Bara få utrycka mig i text. Det ska jag pröva, det ska nog gå bra

Jag har strävat framåt massvis med gånger. Efter allt de där alla letar efter, allt de där alla vill ha. Men när jag tillslut stannar upp och kollar mig omkring ser jag dig. Dig som har funnits där under dessa år. Du som varit en utav mina bästa vänner, du som jag såg som min bror. Jag har alltit sett på dig på andra sätt trots att jag alltid vetat att du är bra. Men har det tagit såhär lång tid innan jag insett att du är allt det jag letade efter? Att jag har haft allt det jag vill ha?

I normala fall skull jag vara sönder stressad nu. För det är mitt problem, jag ser saker som stora istället för små och stressar upp mig själv över saker även fast jag inte borde. Då blir det värre.

Trots att jag har mycket saker och projekt igång tar jag det lungt, för allting kommer ordna sig tillslut. Det gör det ju faktiskt alltid. Många projkt omkring mig är roliga, otroligt roliga faktiskt.

Så nu kör vi Sofia, på mitt sätt som bara jag kan.

Jag kan inte minnas när jag hade en datorfri dag sist. Det händer verkligen inte ofta. Just därför tänker jag ta en paus från datorn idag och kanske till och med imorgon. Det var länge sedan!

Jag läste nyss igenom mina inlägg här på bloggen. Och jag insåg precis att jag verkligen öppnar mig här. På något konstigt vis. Det är som att mina åsikter och mitt tänk speglar den här bloggen. Eftersom jag inte lägger upp några bilder eller har något annat grejs, så är det min text som talar här. Mina åsikter och på något sätt en liten del utav mig själv. Vilket kan vara lite småskrämmande. Men det känns endå bra. Så jag kommer fortsätta med det här.

Jag har spenderat min dag i skolan. Som vanligt det vill säga. Nu blir det prao i de två kommade veckorna sedan blir det skola igen men bara vi tjejer i klassen. Alltså är det 4 veckor innan allt blir som vanligt igen. Det med lite blandad känslor.

Det ska bli skönt med helg i alla fall. Efterlängtat faktiskt. Nu ska jag bege mig ut på en powerwalk med lite maggio i lurarna. Varför klaga liksom? Kvällen fortsätter i samma lugna tempo. Det behöver jag, skolan kör slut på mig haha.

Nej men hej på er! Dagen idag har bjudits på lite allt möjligt. Först var jag i skolan där det blev en hel del försök till prestation och koncentration. Vilket jag också lyckades med, bra Sofia. Efter skolan drog jag upp på stan med Ida där vi fikade och snackade om allt mellan himmel och jord, kollade på modelljakten som var i örebro idag(sett både Kenza och Andreas Wijk irl, gilla gilla!!) och förälskat mig i en skjorta som är lite för dyr. Den fick faktiskt följa med hem hehe. Frågan är om den stannar hemma eller får återvända till jc. Den som lever får veta haha :D

När jag kom hem från stan har jag tragglat och tragglat alla europas huvudstäder och länder. Det är ju egentligen inte så jättesvårt men jag vill verkligen att det sitter den här gången! Förra gången blev de en massa små slarv fel jaja.

Det var vardagsbabblet från mig. Vi hörs!

Mitt liv känns så innehållslöst för tillfället. Först spenderar jag min dag i skolan och kommer hem vid 4 tiden. Väl hemma tar jag tag i alla läxor. Går kanske ut och springer några kilometer, duschar och pluggar igen. Mycket mer än så hinner man inte med. Tragiskt det där asså.

Nu sticker jag ut och springer, vi hörs senare istället,

Vad gör man när allting är som någon form utav berg och dalbana. En som alltid rör lite på sig. En sån som aldrig stannar på toppen utan alltid sätter fart neråt igen. Det är då man måste kämpa. Om och om igen.

Andra dagen i skolan. Ja den rullade på ganska skönt faktiskt. Ganska sådär lagom ansträngade haha. Lite bild med världens bästa bildlärare, idrott (om man nu kan kalla att spela kubb idrott haha), svenska där vi faktiskt fick lite roliga uppgifter framöver, spanska och lite engelska. Sen kan jag ju inte glömma och påpeka att vi har haft skolfoto. Har verkligen ingen aning om hur det blev, bara och hoppas på det bästa haha.

Förutom det har jag fått en super idée till en utav uppgifterna i svenskan. Hmm... vi får väll se om jag orkar utföra den bara. Men det ska jag väll klara av att göra.

Jag säger det igen, nu är det bara att köra gärnet. För när jag går ut 9:an, ja då jävlar ska jag vara stolt. Stolt över mina betyg och stolt över min prestation nu i 9:an. Så det är väll bara att sätta igång. Spanska glosor, engelska text och engelska glosor, här kommer jag haha!

Första dagen som 9a nu då. Inget märkvärdigt hittils i alla fall. Jag har ett väldigt tufft schema där jag slutar halv 4 alla dagar förutom en (då 5 över 3) och börjar halv 9 alla dagar förutom en. Men that's life. Det är bara stt stå ut och köra. Tyvärr har jag insett att jag inte kommer ha tid att ha ett liv utanför skolan haha.

Nu till hösten ska jag verkligen ge gärnet fullt ut vilket jag inte riktigt gjort tidigare. Eller jo visst har jag försökt och ansträngt mig men inte laggt ner allt jag har liksom. Så det blir väll på tiden att jag gör det nu.

Så nu kör vi, nu till 9:an ska jag ge allt!