Jag är så glad över alla människor jag har i mitt liv. Det finns verkligen underbara människor som är fina rätt igenom och som jag är otorligt tacksam över att de faktiskt vill finnas i mitt liv. Jag är även nöjd med mig själv, nöjd över att vara just jag. Att jag vågar stå upp för mig själv, vågar välja mina egna vägar och vågar tro på mina drömmar. Att jag vågar helt enkelt.

Men just idag. Just nu. Orkar jag inte vara stark längre. Jag vill vara liten, kunna krypa upp i någons famn och inte behöva bry mig om någonting. Ha en person som accepterar alla mina sidor och någon jag kan kalla min. Men jag gör som jag brukar istället, håller huvudet högt och kämpar vidare. Frågan är bara hur länge man orkar. Länge nog intalar jag mig själv. De måste de.