Hon tittade sig omkring, det var mycket folk. I princip hela salen var fylld av människor. Så om skulle hon gissa var det nog lite mer än 100 personer där. 100 personer som alla skulle vända sina blickar mot henne. Hon kände fjärilarna börja pirra i sin mage, hon hade aldrig varit bra på att hantera sin nervositet. Det hade flera gånger hänt att hon hade spytt och varit väldigt nära på att svimma. Hon försökte släppa faktumet att hon var nervös och koncentrerade sig på låten hon skulle sjunga istället. Men i själva verket satt den där känslan kvar någonstans där i bakhuvudet. Det gjorde den alltid. Vilket fick henne att bli ännu mer nervös.

Efter en snabb titt på klocken insåg hon att det var 5 minuter kvar tills hon skulle upp på scen. Shit, det här kommer aldrig gå, jag kommer glömma bort texten eller sjunga falskt var några utav tankarna som vandrade i hennes huvud. Hennes sångpedagog Jonas väckte henne snabbt till verkligheten när han la sina händer på hennes axlar.
Hur känns det Jenny? Det kommer gå kanon bra jag lovar konstaterade Jonas glatt. Hon tog några djupa andetag och nickade osäkert åt Jonas. Hennes ben började kännas som något utav gelé, händerna började skaka som asplöv och det kändes som hon hade myror i magen. Svimkänslan började ta fart i hennes huvud. Då är det väll dags nu då? frågade Jenny motvilligt. Ja, det är det svararde Jonas samtidigt som han drog upp henne på fötter och ledde henne mot ingången till scenen. Egentligen ville hon bara springa därifrån. Men hennes ben följde villigt med Jonas. Tillslut var de framme vid dörren. Kör hårt nu Jenny, du är grym det här fixar du konsaterade Jonas entusiastiskt innan han snabbt gick därifrån för att hinna sätta sig i publiken.

Hon tog några djupa andetag och försökte intala sig själv att hon skulle fixa det här. Hon hörde någon som börjar prata i mikrofonen på scenen. Nu är det dags för nästa sångare, välkommen in Jenny. Hon tog ett sista långt andetag. Det var nu det gällde. Det var bara att ge gärnet. Hon öppnade dörren till scenen och möttes utav en stor publik...

Hon hade sårat honom  några gånger. Omedvetet, eller ja det var i alla fall vad hon försökte intala sig själv. Den här gången var hon beredd på att strunta i vad alla andra tyckte. Eller vänta, det struntade hon redan i. Det var också något hon försökte intala sig själv. Rädslan av att falla tillbaka blandades med rädslan av att aldrig få veta om det var rätt. Den där rädslan av att aldrig mer le på det dära sättet. Rädslan av att hon skulle förlora honom igen och den största rädslan av alla var att hon skulle råka såra honom igen.

Så i själva verket var det bara en hög av rädslor kvar. Rädslor som fick henne att stanna där hon redan var.

Det högg inom henne. De där huggen som är tusen gånger värre än någon form utav fysisk smärta. Den där smärtan som bara någon du älskar kan åstakomma. För de som har en plats i ens hjärta är de personer du aldrig förväntar dig ska såra dig, skada dig eller aldrig någonsin göra dig någonting ont. De är de personer som du förväntar dig ska finnas där för dig när du behöver det och hålla dig uppe när du inte själv klarar det. Men så kom det där hugget. Hugget som åstakom tårar. Som fick hennes hjärta att blöda. Den där känslan utav tomhet, svek, frågor, funderingar och saknad. Även fast hon såklart inte ville sakna. Även om personen i fråga inte ens förtjänades att saknas så fanns den där saknaden fortfarande där. Oavsett om hon ville eller inte.

I själva verket ville hon bara ta upp telefonen och ringa. Lösa allt. Men också skälla, hämnas och ge igen. Att behålla sin värdighet. Den värdighet hon hade kvar.

Personen skar i själva verket inte bara ett hål i hjärtat utan delade henne också. Hennes hjärta ville förlåta medans hennes hjärna inte tyckte personen förtjänade en plats i hennes hjärta längre. Hon var som delad mitt itu. Med hennes hjärna och hjärta på varsin sida utav en våg. Som i vilken sekund som helst kunde tippa över åt ena hållet. Frågan var, vilken sida vägde tyngst.