Nej men hej på er! Dagen idag har bjudits på lite allt möjligt. Först var jag i skolan där det blev en hel del försök till prestation och koncentration. Vilket jag också lyckades med, bra Sofia. Efter skolan drog jag upp på stan med Ida där vi fikade och snackade om allt mellan himmel och jord, kollade på modelljakten som var i örebro idag(sett både Kenza och Andreas Wijk irl, gilla gilla!!) och förälskat mig i en skjorta som är lite för dyr. Den fick faktiskt följa med hem hehe. Frågan är om den stannar hemma eller får återvända till jc. Den som lever får veta haha :D

När jag kom hem från stan har jag tragglat och tragglat alla europas huvudstäder och länder. Det är ju egentligen inte så jättesvårt men jag vill verkligen att det sitter den här gången! Förra gången blev de en massa små slarv fel jaja.

Det var vardagsbabblet från mig. Vi hörs!

Mitt liv känns så innehållslöst för tillfället. Först spenderar jag min dag i skolan och kommer hem vid 4 tiden. Väl hemma tar jag tag i alla läxor. Går kanske ut och springer några kilometer, duschar och pluggar igen. Mycket mer än så hinner man inte med. Tragiskt det där asså.

Nu sticker jag ut och springer, vi hörs senare istället,

Vad gör man när allting är som någon form utav berg och dalbana. En som alltid rör lite på sig. En sån som aldrig stannar på toppen utan alltid sätter fart neråt igen. Det är då man måste kämpa. Om och om igen.

Jag har många underbara vänner runt omrkring mig. Och jag tycker man borde vara noga med att visa sin uppskattning till alla då och då.

Så jag har bestämt mig för att berätta lite om några utav mina.

Elin Pettersson - Elin är som min andra halva på denna jord. Måste nog vara den närmsta vännen jag har. Det finns inte någonting jag inte skulle kunna säga till henne och jag skulle inte klara mig utan henne. Aldrig någonsin. Ja, jag tror ni fattar. 

Ida Seger - Ida kammar hem titeln som världens underbaste tjej, och vän också för den delen. Vi är som systrar och det spelar verkligen ingen roll om vi inte skulle ha setts på ett tag. Vi vet vart vi har varandra liksom.

Stephanie Strandberg - Stephanie är namnet på en utav mina närmsta vänner. En helt otroooligt underbar tjej. Väldigt omtänksam, snäll, posetiv och sjukligt bra helt enkelt. Det går att prata med henne om allt och trots att jag inte kännt henne jätte länge känns det som vi kännt varandra i flera år. Hihi, härligare tjej får man leta efter!

Elsa Englund - Min knäppa och härliga vän Elsa är den kompis jag känt längst. Okej, jag minns faktiskt inte ens när jag och Elsa inte kände varandra. Vi blev vänner redan som minii. Elsa är den tjejen jag har mest minnen med och vi har alltid otroligt roligt tillsammans. Vi är faktiskt som riktiga syskon typ. Vi kan tjaffsa, vara oense men vi vet båda att vi älskar varandra egentligen haha.

Jenny Dahlman - Jenny är en otroligt härlig tjej som jag inte träffar sådär jätteofta. Men när vi träffas, ja då kan vi babbla i mun på varandra i flera timmar haha. Hon är i alla fall en toppen tjej som verkligen går att lita på.

Malin Häggström - Egentligen har jag varit kompis med Malin länge men det är först på senare tid vi verkligen har klickat. Hon är i alla fall toppen vän som man kan lite på utan problem och vi har alltid lätt för att bara sitta och snacka om allt mellan himmel och jord.

Mina Jerlström - Min otorligt fina vän Mina har jag känt sen 8 års åldern om jag ska gissa och vi har alltid varit bra kompisar. Hon är väldigt lätt att snacka med och en tjej man alltid kan lita på.

Ja, här har ni några utav alla underbara vänner jag har omkring mig. Självklart finns det många fler som betyder mycket för mig men de här var de jag kände för att jag ville nämna idag :)

Nu avslutar jag kvällens vänner tema med ett avsnitt vänner haha. Och ni kan ju njuta utav denna passande låt ;)

Just nu, ja just precis nu, saknar jag dig.  Jag saknar det vi hade, det vi kunde prata om och sättet vi fanns där för varandra. För sanningen är att det är tomt utan dig. En plats lämnad åt ingenting.

Andra dagen i skolan. Ja den rullade på ganska skönt faktiskt. Ganska sådär lagom ansträngade haha. Lite bild med världens bästa bildlärare, idrott (om man nu kan kalla att spela kubb idrott haha), svenska där vi faktiskt fick lite roliga uppgifter framöver, spanska och lite engelska. Sen kan jag ju inte glömma och påpeka att vi har haft skolfoto. Har verkligen ingen aning om hur det blev, bara och hoppas på det bästa haha.

Förutom det har jag fått en super idée till en utav uppgifterna i svenskan. Hmm... vi får väll se om jag orkar utföra den bara. Men det ska jag väll klara av att göra.

Jag säger det igen, nu är det bara att köra gärnet. För när jag går ut 9:an, ja då jävlar ska jag vara stolt. Stolt över mina betyg och stolt över min prestation nu i 9:an. Så det är väll bara att sätta igång. Spanska glosor, engelska text och engelska glosor, här kommer jag haha!

I heard
That you're settled down
That you
Found a girl
And you're
Married now

I heard
That your dreams came true.
Guess she gave you things
I didn't give to you

Old friend
Why are you so shy?
Ain't like you to hold back
Or hide from the light

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it.
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over

Never mind
I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
"Don't forget me", I beg
"I'll remember", you said
"Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead."
Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead,
Yeah.

You know how the time flies
Only yesterday
It was the time of our lives
We were born and raised
In a summer haze
Bound by the surprise
Of our glory days

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it.
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over.

Never mind
I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
"Don't forget me", I beg
"I'll remember", you said
"Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead."

Nothing compares
No worries or cares
Regrets and mistakes
They are memories made.
Who would have known
How bittersweet this would taste?

Never mind
I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you
"Don't forget me", I beg
"I'll remember", you said
"Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead"

Never mind
I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
"Don't forget me", I beg
"I'll remember", you said
"Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead"

"Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead"

Jag är starkare den här gången och du kommer aldrig någonsin få sig mig svag. För det jag vill få dig och inse är vad du hade, vad du hade kunnat fått, vad du tabbade bort. Det du aldrig någonsin kommer få tillbaka. För du har förlorat mig nu. Och sanningen är den, jag mår bättre en någonsin. Så mycket bättre utan dig.

Första dagen som 9a nu då. Inget märkvärdigt hittils i alla fall. Jag har ett väldigt tufft schema där jag slutar halv 4 alla dagar förutom en (då 5 över 3) och börjar halv 9 alla dagar förutom en. Men that's life. Det är bara stt stå ut och köra. Tyvärr har jag insett att jag inte kommer ha tid att ha ett liv utanför skolan haha.

Nu till hösten ska jag verkligen ge gärnet fullt ut vilket jag inte riktigt gjort tidigare. Eller jo visst har jag försökt och ansträngt mig men inte laggt ner allt jag har liksom. Så det blir väll på tiden att jag gör det nu.

Så nu kör vi, nu till 9:an ska jag ge allt!

Jag är på skrivarmood så jag fortsätter väll skriva lite till.

Jag kan väll börja med att snacka om det som tar upp min största delen utav mina tankar för stunden. Och det är det faktum att jag ska börja 9:an imorgon. Hela 9:onde klass. Det är sjukt att jag för 2 år sedan satte jag min första fot på skolan jag går på nu. Jag skulle början 7:an. Ja sjuan, vilken plutt jag var haha. Jag tror det är först nu jag verkligen inser hur mycket jag har mognat på de här två åren. Jag är verkligen en helt annan tjej nu, men endå samma om ni förstår. De är så mycket saker som har kommit och gått. Både bra och dåliga. En del misstag, en del snedspår men också många bra stunder. Men det är också alla de här saker som har gjort mig till den jag är idag. Alla de goda stunderna har blivit bra minnen och alla misstag har jag lärt mig något utav.

Med det sagt kan jag säga att jag är nöjd över mig och mitt liv. Och jag är glad att just jag är jag. Vilket jag troligtvis inte hade kunnat sagt för två år sedan. Och framförallt faktumet att jag klarar av att skriva det här.

"Learn from yesterday, live for today and hope for tomorrow"
Är ord jag tycker passar bra in på hur man ska se livet.

Livet är inte felfritt det kommer dyka upp problem. Saker du kommer ångra dig över. Du kommer ha jobbiga tider, det viktigaste är bara att du lär dig något utav det i slutändan.

Lev i nuet och uppskatta allt och alla du har omkring dig. Jag har lärt mig att man ska ta vara på allting man har, vem vet hur länge det kommer vara?

Se posetivt på framtiden. Du kan göra allting du vill bara du tror på dig själv. Och om du nu inte skulle klara det, då har du ju i alla fall försökt och kommer aldrig behöva tänka "tänk om jag hade försökt bli..."

Vad gör man när man inte har någonting vettigt att skriva som passar in på en fotoblogg, inga bra idéer och inga nya bilder att visa. Men samtidigt vill uppdatera 2-3 gånger per dag och prestera bra inlägg. Ja, den frågan har jag stallt mig själv några gånger idag. För när man inte kan prestera så bra man kan, när man inte alltid kan göra sitt bästa, ja då kommer prestationsångesten krypande. Vilket gör att man presterar ännu sämre för att man känner att man måste skriva bra inlägg. Sanningen är den att ibland kommer andra saker ivägen, tid och insprations brist är två bra exempel. Saker som egentligen är onödiga och bara drar ner en till botten. Men hur gör man då? Ska man lägga upp en massa halvdanna inlägg man inte är nöjd över där man bara ursäktar sig över dålig uppdatering hela tiden. Eller ska man inte uppdatera alls. För jag har insett att man i båda fallen kommer prestationsångesten.

Ibland hatar jag mig själv att jag alltid vill göra mitt bästa, att jag alltid ska vara på topp, för när det inte räcker till då kommer prestationsångesten. Som drar ner än längre ner en vad man redan var.

Hon tittade sig omkring, det var mycket folk. I princip hela salen var fylld av människor. Så om skulle hon gissa var det nog lite mer än 100 personer där. 100 personer som alla skulle vända sina blickar mot henne. Hon kände fjärilarna börja pirra i sin mage, hon hade aldrig varit bra på att hantera sin nervositet. Det hade flera gånger hänt att hon hade spytt och varit väldigt nära på att svimma. Hon försökte släppa faktumet att hon var nervös och koncentrerade sig på låten hon skulle sjunga istället. Men i själva verket satt den där känslan kvar någonstans där i bakhuvudet. Det gjorde den alltid. Vilket fick henne att bli ännu mer nervös.

Efter en snabb titt på klocken insåg hon att det var 5 minuter kvar tills hon skulle upp på scen. Shit, det här kommer aldrig gå, jag kommer glömma bort texten eller sjunga falskt var några utav tankarna som vandrade i hennes huvud. Hennes sångpedagog Jonas väckte henne snabbt till verkligheten när han la sina händer på hennes axlar.
Hur känns det Jenny? Det kommer gå kanon bra jag lovar konstaterade Jonas glatt. Hon tog några djupa andetag och nickade osäkert åt Jonas. Hennes ben började kännas som något utav gelé, händerna började skaka som asplöv och det kändes som hon hade myror i magen. Svimkänslan började ta fart i hennes huvud. Då är det väll dags nu då? frågade Jenny motvilligt. Ja, det är det svararde Jonas samtidigt som han drog upp henne på fötter och ledde henne mot ingången till scenen. Egentligen ville hon bara springa därifrån. Men hennes ben följde villigt med Jonas. Tillslut var de framme vid dörren. Kör hårt nu Jenny, du är grym det här fixar du konsaterade Jonas entusiastiskt innan han snabbt gick därifrån för att hinna sätta sig i publiken.

Hon tog några djupa andetag och försökte intala sig själv att hon skulle fixa det här. Hon hörde någon som börjar prata i mikrofonen på scenen. Nu är det dags för nästa sångare, välkommen in Jenny. Hon tog ett sista långt andetag. Det var nu det gällde. Det var bara att ge gärnet. Hon öppnade dörren till scenen och möttes utav en stor publik...

Hon hade sårat honom  några gånger. Omedvetet, eller ja det var i alla fall vad hon försökte intala sig själv. Den här gången var hon beredd på att strunta i vad alla andra tyckte. Eller vänta, det struntade hon redan i. Det var också något hon försökte intala sig själv. Rädslan av att falla tillbaka blandades med rädslan av att aldrig få veta om det var rätt. Den där rädslan av att aldrig mer le på det dära sättet. Rädslan av att hon skulle förlora honom igen och den största rädslan av alla var att hon skulle råka såra honom igen.

Så i själva verket var det bara en hög av rädslor kvar. Rädslor som fick henne att stanna där hon redan var.

Det var länge sedan. Ja, otorligt länge sedan faktiskt. Men jag minns det fortfarande. Din blick, dina ögon, som fick hela världen att stanna. Som fick sekunder att kännas som minuter. Det var då du skapade det där lilla hoppet, hoppet som alltid kommer finnas där.

Jag räknade precis ut att skolan börjar om 8 hela dagar. Om någon hade frågot mig för några dagar sedan hade jag låtit: JAG VILL INTE JAG VILL INTE. Men nu har jag börjat smälta det faktum att skolan börjar snart. Vilket är skönt. För jag orkar inte att gå runt och ha panik över det. Det finns ju faktiskt bättre saker att göra den sista veckan på lovet.

Också där skulle många få panik och tänka " nu måste jag utnyttja de sista dagarna på lovet fullt ut genom att göra massor med saker jämnt".  Men för mig ser det lite annorlunda ut. När jag njuter utav de sista dagarna så vill jag inte ha fullt upp hela tiden. Utan jag vill omringa mig med alla mina nära och kära och njuta utav att spendera tid med de. Som att ha en filmkväll med någon kompis, ta en fika på stan eller bara träffas och prata. Sen ska det kombineras med enkla hemmakvällar då jag kan "ladda upp" på mitt eget vis. Det vill säga, ta det lungt och göra det jag känner för. Kanske kolla en film eller bara sitta och små latja lite i photoshop, blogga lite i lugn i ro och bara sånt där avslappnat haha.

Så när skolan börjar om 8 dagar kommer jag vara beredd och uppladdad för en ny termin.

Mina tips för att inte få panik inför skolan:
* Radda upp alla fördelar med att börja skolan. Ja det finns ju faktiskt sådana. Mina är t.ex. att jag får träffa mina lärare. Mina lärare är faktiskt världensbästa typ haha. Sen ser jag fram imot min so lärares alla redovisningar om andra världskriget, att träffa många i min klass som jag inte träffat på hela sommarlovet och att det är det sista året på min skola, 9:an alltså. Jaaa radda upp alla anleningar du kan hitta och försök att tänka posetivt.

*Gör som jag gjorde och låt det smälta in. Du kommer börja skolan oavsett eller inte så det är lika bra att sluta älta det haha.

*Ladda upp på ditt sätt. Alla är vi olika och vill njuta av slutet på sommarlovet på olika sätt :)

Okej, två gånger nu har jag försökt få upp någon form utav text till er. Jag har haft två ideér. En är lite mer känslosam och den andra lite mer seriös med ett budskap. Men båda gångerna har jag kommit en bit och sedan slår det liksom bara stopp. På något konstigt vis. Men jag vill fortfarande skriva av mig lite. Så nu får ni sådant som hör hemma i kategorin dagligt svammel haha.

Igår såg jag på ladder 49. Om du inte har sett den, kolla på den. Gör det bara!
Det är verkligen inte många filmer som får mig att gråta. Ja, jag har sett dear john, the last song, the notebook och alla dessa filmer. Men de typer av filmer får mig aldrig att verkligen känna någonting. De må vara sorgliga ibland men nej, inte sådär extremt som får en att börja gråta. Men om jag istället kollar på filmer som är lite mer verklighetsbaserade som ladder 49. Ja då kan jag fälla en tår eller två. Vilket den fick mig att göra. Och det är i princip bara den här och my sisters keeper som har gjort.

För er som inte sett den ska jag förklara den lite. Det handlar om en brandman vid namn Jack. Och kort och gott kan man ju säga att det handlar om han och alla andras liv som brandmän. Det är ett yrke man inte kan uppskatta tillräckligt mycket egentligen. När andra springer ut ur brinnande hus springer de istället in. Och de räddar liv, även om de i själva kan riskera deras eget. Vilket kräver mod, otroligt mycket mod. Man skulle kunna säga att filmen är något av en hyllning till alla brandmän därute. Så jag säger det igen. Se den!

Ni hittar trailern till filmen här.

Det högg inom henne. De där huggen som är tusen gånger värre än någon form utav fysisk smärta. Den där smärtan som bara någon du älskar kan åstakomma. För de som har en plats i ens hjärta är de personer du aldrig förväntar dig ska såra dig, skada dig eller aldrig någonsin göra dig någonting ont. De är de personer som du förväntar dig ska finnas där för dig när du behöver det och hålla dig uppe när du inte själv klarar det. Men så kom det där hugget. Hugget som åstakom tårar. Som fick hennes hjärta att blöda. Den där känslan utav tomhet, svek, frågor, funderingar och saknad. Även fast hon såklart inte ville sakna. Även om personen i fråga inte ens förtjänades att saknas så fanns den där saknaden fortfarande där. Oavsett om hon ville eller inte.

I själva verket ville hon bara ta upp telefonen och ringa. Lösa allt. Men också skälla, hämnas och ge igen. Att behålla sin värdighet. Den värdighet hon hade kvar.

Personen skar i själva verket inte bara ett hål i hjärtat utan delade henne också. Hennes hjärta ville förlåta medans hennes hjärna inte tyckte personen förtjänade en plats i hennes hjärta längre. Hon var som delad mitt itu. Med hennes hjärna och hjärta på varsin sida utav en våg. Som i vilken sekund som helst kunde tippa över åt ena hållet. Frågan var, vilken sida vägde tyngst.

Något jag verkligen älskar är människor som vågar drömma. Vågar tro att de kommer klara av det. Oavsett vad det gäller egentligen. Det kan vara en liten grej, en stor sak, något viktigt eller oviktigt. Bara faktumet att man verkligen vill någonting här i livet.

Drömmar är någonting som vi borde ta vara på bättre. Inte bara skaka iväg och tänka att de är omöjliga, svåra eller något som aldrig kommer bli uppfyllt. Utan vi måste börja tro, vi måste börja kämpa och göra det vi verkligen vill. Om vi går in med inställningen att vi inte kommer klara det, ja då kommer vi självklart inte göra det heller. Men om vi istället kämpar, vågar tro att vi kan det och vågar ge gärnet. Ja då är det möjligt. Jag tror mycket handlar om att vara envis och vägra ge sig. Att vägra ge upp. För vägrar man ge upp, ja då kommer man klara det förr eller senare.

Enligt mig är det alldeles för få som strävar efter sina drömmar och tror på sig själva idag. Vilket är väldigt tråkigt. Mycket av det tror jag hänger på att vi hela tiden försöker passa in i mängden och bryr oss om vad alla andra kommer tycka eller tro, både medvetet och omedvetet. Vilket vi borde strunta helt i. Du är du. Alltså speciell och unik och detsamma dina tankar, viljor och åsikter. Vilket kan vara något man borde påminna sig själv om ibland.

Drömmar är fina och något vi borde ta vara på mer. För det är faktiskt modigt att försöka nå sina drömmar.

Okej, dina drömmar kanske kommer förändras genom åren. Men vad spelar det för roll? Sålänge du strävar efter det du verkligen vill här i livet så har det ingen betydelse alls. Du kanske stöter på folk som inte tror att du kommer klara av det, men det där får du ta som tändvätska och istället tänka. Nu jävlar ska jag visa att jag visst kan klara av det.

Så ut med er nu och våga drömma, våga kämpa och våga tro på det ni verkligen vill! ♥