Hon hade sårat honom  några gånger. Omedvetet, eller ja det var i alla fall vad hon försökte intala sig själv. Den här gången var hon beredd på att strunta i vad alla andra tyckte. Eller vänta, det struntade hon redan i. Det var också något hon försökte intala sig själv. Rädslan av att falla tillbaka blandades med rädslan av att aldrig få veta om det var rätt. Den där rädslan av att aldrig mer le på det dära sättet. Rädslan av att hon skulle förlora honom igen och den största rädslan av alla var att hon skulle råka såra honom igen.

Så i själva verket var det bara en hög av rädslor kvar. Rädslor som fick henne att stanna där hon redan var.