Okej, två gånger nu har jag försökt få upp någon form utav text till er. Jag har haft två ideér. En är lite mer känslosam och den andra lite mer seriös med ett budskap. Men båda gångerna har jag kommit en bit och sedan slår det liksom bara stopp. På något konstigt vis. Men jag vill fortfarande skriva av mig lite. Så nu får ni sådant som hör hemma i kategorin dagligt svammel haha.

Igår såg jag på ladder 49. Om du inte har sett den, kolla på den. Gör det bara!
Det är verkligen inte många filmer som får mig att gråta. Ja, jag har sett dear john, the last song, the notebook och alla dessa filmer. Men de typer av filmer får mig aldrig att verkligen känna någonting. De må vara sorgliga ibland men nej, inte sådär extremt som får en att börja gråta. Men om jag istället kollar på filmer som är lite mer verklighetsbaserade som ladder 49. Ja då kan jag fälla en tår eller två. Vilket den fick mig att göra. Och det är i princip bara den här och my sisters keeper som har gjort.

För er som inte sett den ska jag förklara den lite. Det handlar om en brandman vid namn Jack. Och kort och gott kan man ju säga att det handlar om han och alla andras liv som brandmän. Det är ett yrke man inte kan uppskatta tillräckligt mycket egentligen. När andra springer ut ur brinnande hus springer de istället in. Och de räddar liv, även om de i själva kan riskera deras eget. Vilket kräver mod, otroligt mycket mod. Man skulle kunna säga att filmen är något av en hyllning till alla brandmän därute. Så jag säger det igen. Se den!

Ni hittar trailern till filmen här.